Rexon

Jag och min bror satt nyligen och diskuterade något. Diskuterade är väl att ta i- det hela började me att jag tycker att han borde gifta sig nu snart. Det hela urartade till en diskussion.  Jag har alltid trodd att min bror valde flicka enligt vem som var bäst på att ass kissing. och att hans icke giftemål var bara en ursäckt för att hantvekade eller att han inte är redo att ta det stora steget och säga ja i en kyrka.

Mitt i hela den diskussionen kom vi nästan tårögd fram till att både min bror och jag är livrädda för att vi hittar nåpgon somvi vill bli gammal med. Men under den tiden man blir gammal tillsamans så dör den ena.Och att man står där själv vid en grav och försöker leva ett liv tillsammans men själv.

Jag kunde knappt tro mina egna öron när jag lyssande på mig sj'älv och min brors komentarer ... människan jag under hela mitt liv har nästan stått på stolar för att nå lika högt som han.. Där satt vi, delade på samma soffa, samma arv  och nu också samma rädsla.

Vi kom fram till det hjärt skärande att en förlovningsring går lika tårögd att sätta dit somatt ta bort. Minnen , ord och tårar går aldrig att ersätta. Drömmar finns livet ut.Ett bröllop är livet.  Han sa så känsloladdat att allt går bra, tilochmed att se ut som en pingvin framför hela släkten , Men när prästen kommer fram till orden "...fram tills döden skiljer er åt.." då är det mer än på riktigt. 

Som lillasyster  gav jag plötsligt upp med att fråga mina vanliga varför frågor... raderat alla mina bröllopskläningsskith . 

Jag försökte tillockme så tappert att säga att det oftast är pojken som dör först. Sen dör mannen . Och kvinnan som lämnar ensamm kvar.  sen säger  han- vill du verkligen dö bort från den du älskar och lämna den med en öppen framtid

fölåt förmina höga filosofiska nivå