The way we are
Idag har det ännu gått en lång hälig dag, jag är bara lite hungrig..
jag tappade ett reklam blad på golvet när jag kom hem från skolan. Helt Otrolit. När jag "låg" där på golvet hittade jag en tändare som jag fått av en vän. Denhär tendaren påminner mycket ommassor.. men specielt militärtjänstgöringen.
Jag ville och jag vet att jag kan.Jag lämnade att sitta där en stund, främst för att tänka,
Vad var det som fick min tanke att jag också skulle ha velat ta del av pojkarnas piina.. lepo voi olla.
Min bror å hans flickvän tog tjänsgöring ilag. Hon överlevde med godmarginal. Till föld av många i släkten ansåg hon slösade med tiden.
Tänk er hur min kära släkt reagerade när jag ocskå ville ta det militäriskasteget.
Först vara llt att jag skulle bevisa för mig själv att jag också kan .. och vill.Och jag skulle inte komma därifrån med någon lägre grad än undersergeant. Vilket jag också såg somenmöjlighet.
Nu .... nå jag är en sån person, så när allt börjar bli lite för spänande så backar jag helt omedvetet ur. Min hjärna sänder mig en massa negativ feedback å där står jag då.. å trampar.. min vilja och moin hjärna vill något helt annat...
Jag är fortfarande väldigt besviken över mig själv att jag slutligen valde att göra som de flesta andra flickor och ignorera militärtjänstgöringen
Kanske jag allti viljat vara med ?
här kommer en bild sompå något sätt allti påmint mig om min släkt och alla de gånger jag själv stått där i rigarden och förundrat funderat...
Ni skulle bara veta vilkatanka som far när man står där.
Mendenhär bilden får mig också att tänka på krigssituationer. Mina släktingar som kämpat i krig. Och som kämpar.
För mig är denhär bilden otrolit mäktig....
