Vi flyger snart igen..
Vi har alla våra toppar och dalar. I sjukhus miljön kämpar man att hålla blodsocker nivån utan varken toppar eller dalar för att hållas i bra kondition å på bra humör utan huvudvärk så länge som möjligt. vi äter piller och luras av olika må - bra - piller bara för att känna att vi gör något för vår egen kropp.
Vi arbetar hårt för att undvika att vi måste fundera på tanken " var ska jag såva inatt" för att hållas friska och hållas över klassen underklassifiverade. Få mat på bordet.
Vi skaffar oss en hobby och nya vänner, ngåt att pyssla med så vi yåller bort tanken på att voi kanske har någonkrämpa som vi inte känner av . ÄNNU. Vi lär känna nya människor som slutligen också klagar på huvdvärk - men tillsammans skrattar man åt det. En rikti vän.
Sen när man börjar tycka att allt börja gå bara uppåt så börjar man göra små äventyr för att hitta nya spänningar i livet. Kanke livet är tråkigt när allt går bra? Vi börjar utmana ödet på små/ stora sätt. Vi skapar själva sociala, ekonomiska, fysiska eller/ och psykiska toppar och dalar. Vi strålar när vi når topparna- nästan så övriga människor tvingas söka solskydd för att inte bländas av ens självsekärhet. Mwn när vi år det riktigt djupa dalarna önskar man att allt tog slut. Även omman någonstans långt innen vet att någon att de fyra sociala, ekonomiska, fysiska, psykiska växer kurvan mot enstadig topp även om dalen känns mycke längre svider mycket mera en den stigande toppen. Vi försöker tänka posetivt- DET VI INTE DÖR AV GÖR OSS STARKARE.
Efter många år inser vi att det är bäst för andra och en själv att precis som i sjukhus miljö undvika topparna och dalarna. Och man börjar satsa på en familj och trygga vänner. Bildar familj. Kan längre inte äventyra möta ödet på samma vis längre - blir stabil. mognar? eller är man rädd?
Vi arbetar hårt för att undvika att vi måste fundera på tanken " var ska jag såva inatt" för att hållas friska och hållas över klassen underklassifiverade. Få mat på bordet.
Vi skaffar oss en hobby och nya vänner, ngåt att pyssla med så vi yåller bort tanken på att voi kanske har någonkrämpa som vi inte känner av . ÄNNU. Vi lär känna nya människor som slutligen också klagar på huvdvärk - men tillsammans skrattar man åt det. En rikti vän.
Sen när man börjar tycka att allt börja gå bara uppåt så börjar man göra små äventyr för att hitta nya spänningar i livet. Kanke livet är tråkigt när allt går bra? Vi börjar utmana ödet på små/ stora sätt. Vi skapar själva sociala, ekonomiska, fysiska eller/ och psykiska toppar och dalar. Vi strålar när vi når topparna- nästan så övriga människor tvingas söka solskydd för att inte bländas av ens självsekärhet. Mwn när vi år det riktigt djupa dalarna önskar man att allt tog slut. Även omman någonstans långt innen vet att någon att de fyra sociala, ekonomiska, fysiska, psykiska växer kurvan mot enstadig topp även om dalen känns mycke längre svider mycket mera en den stigande toppen. Vi försöker tänka posetivt- DET VI INTE DÖR AV GÖR OSS STARKARE.
Efter många år inser vi att det är bäst för andra och en själv att precis som i sjukhus miljö undvika topparna och dalarna. Och man börjar satsa på en familj och trygga vänner. Bildar familj. Kan längre inte äventyra möta ödet på samma vis längre - blir stabil. mognar? eller är man rädd?
Kommentarer
Trackback
