TRUST!
Jag är en ganska naiv person som alltid ser det posetiva hos alla medmänniskor även om jag blir förbannad så jag kokar försöker jag undvika att övrga känner sig tyngd av min situation..
NU har jag kommit till en punkt i mitt liv där jag står och överväger tankar om att jag skall rädda min egen dumhet eller vänskapen med min vän eller stå öga mot öga mot en verklighet som inte borde finnas..
De senaste två åren svängde allt på. Jag önslar att många av mina misstag förblev ogjorda eller att de kunde dämpas.
Eller att jag hellt enkelt visste vad som var den utlösande faktorn i hela spelet?
Jag har svårt att lita på människor som öär fulla- antagligen för att jag inte litar på mig själv mera när jag är full. Där står man då och tror att alla är som en själv- lika nain självsäker med tummen mitt i handen. Där står man då bildligt talat och försöker ta ett steg åt det håll som verkar moraliskt mest rätt. Är de inte lika bar att stå still då?... nej då ska de testas till höger och vänster om en massa kleet som aldri blir till annat.
Tänk om det är så- att hela ens liv står man där och försökerfatta det rätta beslutet- medan livet går vidare. Tänk då om de egentligen inte finns ett rätt beslut på just det problemet utan bara en massa valmöjligheter som i slutändan bara leder någonstans eller till nsäta problem...
